Att bygga varaktiga relationer, en utvecklad fingertoppskänsla och etisk kompass

SAMVERKAN INOM VÅRDEN. I den här intervjuserien pratar vi med personer med olika yrkestitlar där samverkan inom vården i Skåne har lycktas. Grunden till samverkan är att säkra ett gott och jämlikt omhändertagande för de personer som har behov av hälso- och sjukvårdsinsatser, tillsammans.

Av: Lotta Green Dahlberg

Efter samtalet med tre erfarna sjuksköterskor har jag förstått att det inte bara handlar om att förstå hur olika sjukdomsförlopp kan te sig, utan att de i allra högsta grad måste vara duktiga på att bygga varaktiga relationer, ha en väl utvecklad fingertoppskänsla och en etisk kompass. Ödmjuk lämnar jag samtalet, det här är en kompetens som tar tid att skaffa sig.

– I mitt team gör vi främst hembesök, säger Camilla Kronkvist Svensson, som arbetar i BPSD-teamet minnesmottagning som specialistsjuksköterska på Ängelholms sjukhus och fortsätter:

– Vi besöker till största del särskilda boende (SÄBO), men gör även besök i patientens egna hem. Det gör vi efter remiss från VC eller genom att patienten övergår från mottagningen i samband med försämring eller svårare BPSD-symtom.

– Det är vi som tar över stafettpinnen efter Camilla, säger Ann-Charlotte Lund, demenssamordnare och utbildar personalen i att registrera i BPSD-registret (se länk till höger).

Ann-Charlotte handleder personal i hur man kan bemöta individen och i det som Camillas team kommit fram till. De jobbar också väldigt mycket med anhörigstöd och gör ADL-bedömningar som patienten har vid kognitiv svikt, för att se var en person behöver stöttning.

– Mitt uppdrag är, likt Ann-Charlottes, att jag jobbar enligt BPSD och stöttar personalen. Försöker guida och vägleda personalen, säger Mariett Persson, demenssjuksköterska i Örkelljunga kommun. Jag har en nära kontakt med BPSD-teamet, det är guld värt! Stöter man på något kan man alltid kontakta dem.

Både Mariett och Ann-Charlotte har kognitiva ronder med Vårdcentralerna. På ronderna delges och diskuteras patienter (efter erhållet samtycke) man misstänker har en kognitiv svikt och att behov av utredning föreligger eller patienter som redan fått en diagnos. Ett diagnosformulär används när en patient genomgått en ”minnesutredning” som genomförts antingen på VC eller på Specialistminnesmottagningen. Diagnosformuläret är bra för det tar upp diagnos och hur man fungerar i det dagliga. I formuläret får man också reda på om det är okej att ta kontakt med anhöriga, för det är inte alltid patienten ger sitt samtycke till det.

Samverkansprojekt var starten

När jag frågar hur samverkan går till säger Ann-Charlotte att det startade för länge sen.

– Det hela började med projektet Jämlik demensvård. Fem kommuner i Skåne hoppade på projektet tillsammans med minnesmottagningen. I Båstad var även alla vårdcentraler med. Och det var där samarbetet började, i alla fall för Båstads del. Och så har det fortsatt. Camilla och jag har idag många patienter tillsammans. Det är en del ”stöta och blöta” oss emellan. Vi har ett fantastiskt bra samarbete med vårdcentralerna. Samverkan har utvecklats enormt tack vare det här projektet.

Två gånger om året har man nätverksträffar. Det sista året har det inte varit några på grund av pandemin. De träffas i vanliga fall fysiskt för att upprätthålla nätverkandet och bygga broar.

Arbetet med patienter sker inte sida vid sida, på det viset att Camilla eller någon av hennes kollegor jobbar tillsammans med Mariett eller Ann-Charlott. Men de har alltid kontakt med varandra.

– Ibland har Mariett en idé om hur han vill förbättra arbetet kring patienten och jag ha en annan idé, säger Camilla. Det är lite beroende på vilken information man får. På ett sätt är det bra för då får man information från två olika håll. På så sätt optimerar vi den hjälp vi kan ge patienten.

Etiska aspekter i samverkan

Det finns etiska aspekter i Ann-Charlottes, Camillas och Marietts jobb. När jag ber om ett konkret exempel så kan det hända att en person som behöver hjälp säger nej. Då kan man inte göra så mycket. Men vid samtal kan man komma fram till att någon från kommunen tittar till personen. På det viset kan man försöka etablera en kontakt som är kravlös.

– Om en person inte riktigt förstår, att hen egentligen är i behov av hjälp så tackar hen hellre nej till erbjuden hjälp eftersom hen inte förstår innebörden men heller inte vill ”blotta sig”. Men om personen känner tillit till de som kommer så kan den säga ja till hjälp istället, säger Camilla.

– Det största etiska problemet, fyller Ann-Charlotte i, är patientens självbestämmande. Patienten eller vårdtagaren får oftast inte bestämma helt själv. Där har vi etiken. Det gäller att trippa på tå ibland, för att skapa något som patienten känner är okej. Från att vara misstänksam och inte vilja släppa in, till att acceptera och tycka om hjälpen. Det är en jätteprocess.

Mariett och Ann-Charlotte utbildar både personal och närstående i sina kommuner. Kunskapscentrum gjorde ett utbildningspaket för personal och anhöriga för att det skulle finnas en gemensam utbildningsplattform. Utbildningen för anhöriga är i små grupper. I Båstad har man delat upp utbildning på sex veckor för att man ska få tid till samtal och reflektion. Det man har märkt i Båstad är att efter sex veckor är det anhöriga som fortsätter träffas på egen hand och kan fortsätta ge varandra stöd. Minnesmottagningen erbjuder även kuratorsstöd till anhöriga.

När det gäller personalutbildning finns det en som är generell för alla och en för handledning när det gäller specifika brukare. Mariett och Ann-Charlott går också med ut i hemmen tillsammans för att se vad som kan göras bättre, hjälper till med bemötande och andra frågor i relation till individen.

– Camilla bryter in och säger att hon har jobbat elva år på minnesmottagningen och så fenomenal som vår personal är nu, så duktig har den aldrig varit förr. Sedan rättar hon sig och säger kommunens personal.

För mig (Lotta Green Dahlberg, red.anm) blir det yttersta tecknet på att samverkan fungerar på riktigt när Camilla inbegriper alla i vi, oavsett om man arbetar i kommunen eller regionen.

När jag undrar om det finns några svårigheter i samverkan så är alla överens om att det ibland kan vara svårt för personalen som är närmast patienten att göra ett bra jobba, för att förutsättningarna saknas. Därför är det viktigt att även enhetschefer får utbildning.

Men de alla instämmer att samverkan mellan minnesmottagningen och kommunen fungerar det bra.

Publicerad:

Sidansvarig

Hanna Nordehammar

Skriv en kommentar