Att hålla arbetet levande är en utmaning
SAMVERKAN INOM VÅRDEN. I den här intervjuserien pratar vi med personer med olika yrkestitlar där samverkan inom vården i Skåne har lycktas. Grunden till samverkan är att säkra ett gott och jämlikt omhändertagande för de personer som har behov av hälso- och sjukvårdsinsatser, tillsammans.
Det började för ett och ett halvt år sedan, i en diskussion kring osteoporosmottagningen, remisser till både dagrehab och inneliggande rehab. I Ängelholm behövde de hitta en smidigare lösning och enklare samarbetsformer. När vägarna är för krångliga blir det inget samarbete.
Allt började med att Gabriella Polansky, enhetschef i Ängelholms kommun, fick kontakt med Peter Kanne, enhetschef på bland annat osteoporosmottagningen på Ängelholms sjukhus.
– Vi hade en utbildning för kommunens personal för ett antal år sedan. På osteoporosavdelningen visste vi att det fanns en hel del potentiella patienter hemma som vi ville nå. En av våra läkare föreläste och då insåg vi att om vi kunde få personer till mottagningen i tidigt skede för att mäta benstommen kan vi också sätta in behandling i ett tidigt skede, säger Peter och fortsätter.
– Det hände också att det inte fanns någon plats på dagrehab, att patienten kommer hem i väntan på plats och att den då riskerar, så att säga ”försvinner för regionen”. Vi behövde hitta ett lätt sätt för de som jobbar i kommunen att skicka remisser till oss.
– När remissen kommer in gör Rehab en bedömning utifrån kriterierna så kan patienten antingen erbjudas dagrehab eller slutenvårdsrehab utifrån sina behov. Vi är en grupp som gemensamt tittar på remisserna. Vi har också möjlighet att kalla in patienten för bedömning om det är svårt att avgöra vad som är bäst för patienten, säger Cecilia Aatola, enhetschef på rehab- och strokeenheten på Ängelholms sjukhus.
Alla fysioterapeuter och arbetsterapeuter i kommunen kan skicka en remiss. Det finns ett flöde och en rutin på hur det ska fungera, exempelvis kriterier för dagrehab och rehabmottagningen och vad som ska stå på remissen. Gällande osteoporos finns det även instruktioner på hur man fyller i Frax vid misstanke om osteoporos (benskörhet) och vad man ska skriva i journalen. Rutinen innebär att det har blivit enklare för fysioterapeuter och arbetsterapeuter att remittera patienter direkt till respektive mottagning. Tidigare behövde de först vända sig till vårdcentralen för kontakt med läkare och därefter boka tid för besök hos läkare för att få en remiss. Det innebar mer tidsåtgång för samtliga involverade.
– Vi behövde hitta ett enklare sätt att hjälpa personerna vidare till den behandling eller träning de har behov av, utan att ytterligare belasta personalen med administrativt arbete säger Bodil Fälth, medicinskt ansvarig för rehabilitering (MAR), Ängelholms kommun.
– Vi har kunnat skicka många patienter till osteoporosmottagningen men få till dagrehab. De har varit lite för dåliga för att skicka dit. Men det kanske ändrar sig nu, säger Gabriella, när man skickar hem patienter tidigare och att de behöver dagrehab efter tre fyra månader.
– De remisser som kommer in tycker vi är bra, säger Cecilia. Hög kvalitet på hur man beskriver resurskvaliteter och resursutmaningar.
– Det är ovanligt att det är annan personal än läkare som skickar remissen, säger Peter och fortsätter. Men man kan som patient skicka in en egenremiss. Kanske kan vi se det här som ett mellanting, en assisterad egenremiss.
– När det gäller rehabilitering är det viktigt att personen själv är motiverad. När våra fysioterapeuter och arbetsterapeuter träffar personen i dess hem ser de om det finns vilja, ork och ett mål med rehabiliteringen säger Bodil.
Personalomsättning och pandemin är utmaningar
När man lyssnar på Bodil, Peter, Gabriella och Cecilia verkar det mesta väldigt lätt och smidigt dem emellan. Har verkligen inget varit svårt?
– Nej, i samverkan har inget varit svårt. Men vi står inför andra utmaningar, säger Bodil. Vi har en viss personalomsättning hos oss och ni har haft färre läkarresurser hos er under en tid. För att kunna fortsätta arbetet på det sätt som det påbörjats behövs regelbundna utbildningsinsatser samt påminnelser om arbetssättet och feedback till alla involverade avseende resultatet. Att hålla arbetet levande är en utmaning tänker jag.
Cecilia ser samma utmaningar som Bodil och lägger till utmaningarna med den pandemi vi lever i.
– Covid har gett nya patientgrupper, men också mycket högre sjukfrånvaro. Vår frånvaro har varit tre gånger så hög som normalt. Då blir det en hårdare prioritering på vad som måste göra.
Gabriella håller också med och fortsätter.
– Bekymret med samverkan är att det är så personbundet. Vi har alla velat och varit på samma planhalva och det har fungerat väldigt bra. Men vad händer om Peter slutar och det kommer någon ny? Det är generellt lätt att starta samverkan. Men sedan kommer det där med uppföljning och att hålla i och det är vi generellt ganska dåliga på. Hur får vi det att hålla i längden?
Vårt samtal vandrar vidare och helt plötsligt har vi kommit in till en spännande diskussion kring auskultation. Görs det?
– Det hade nog varit bra, säger Peter. För om vi ska förstå vilka förutsättningar som gäller när patienten kommer hem från oss skulle vi ha nytta av att auskultera. Vi behöver den kunskapen på bägge håll.
Peter minns en tid, som han påstår hände när Kronborg byggdes, då han jobbade mycket med kommunen och man hade ett stort utbyte. Gick utbildningar tillsammans och auskulterade.
– Det är bra för oss att veta vad vi rehabiliterar till.
– En annan viktig del, när allt är som vanligt, är hembesöken. Då vår personal gör hembesök tillsammans med patienten och träffar kommunens personal och pratar om förutsättningarna hemma. Det blir också ett tillfälle för utbyte mellan oss och då lär vi också känna varandra lite bättre.
Avslutningsvis ger Cecilia, Bodil, Gabriella och Peter några god råd för att samverka. Framförallt menar de att det inte behöver göras vara mer invecklat än vad det behöver vara, att en måste vara öppen för olika idéer, göra det enkelt och framförallt – ha en plan och följ upp den.
